Jag blir så himla trött på dotterns feber!! När ska vi månne få någon klarhet i det? Det tär verkligen på en rent psykiskt att hela tiden ha det i bakhuvudet och fundera på vad det kan vara som är fel. Att hela tiden "vänta och se" hur något beter sej. Och att hela tiden behöva ha dåligt samvete för att endera sambon eller jag måste vara hemma från jobbet. Och att känna hur det skär i mitt hjärta varenda gång vi ska på någon undersökning och att inte kunna förklara så att hon förstår att de "hemska" människorna inte vill henne något illa. Och att känna hur det sticker i hjärtat mitt när jag ser andra barn i hennes ålder komma in till jobbet som är glada och har spring i benen och veta att våran lilla bleka trollunge där hemma skulle vara precis likadan om hon slapp sin feber och att hon "missat" en hel sommar av lek och stoj och plask i vattnet...
Det är ju faktiskt så att man börjar tvivla på sej själv. Kanske hon har såhär hög normaltemperatur, för det är ju inte hög feber som hon lider av, det ligger mellan 37,5 - 38. Men när hon är som hon ska vara, pigg, glad och busig, precis som den lilla "Lotta på Bråkmakargatan" som hon är, då ligger hon på 36,8. Och hon ÄR tröttare, hon leker och skrattar, visst, men hon gör det inte till 100%... Inte så som hon är de dagar hon ligger under 37. Och jag tycker väl att någon av alla de läkare vi besökt skulle ha sagt åt oss isåfall att flickan är frisk, det är såhär det ska vara, det är ni som överreagerar!! Det där ÄR hennes normaltemperatur!! Och inte fortsätta bolla vidare och testa det ena efter det andra...
Så vad gör vi nu då? Vi fortsätter väl att turas om med att vara hemma med fröken. För en trött famntjej med den temperaturen hör inte hemma hos dagmamman, trots att det inte smittar. En feberfri dag är en dag med en temperatur under 37,5 och det har hon inte haft sedan de tre dagarna under juthbacka-marknadshelgen... Så vi fortsätter väl såhär då...
Eller är det vi som är helt galna? Det är tusen tankar som flyger runt i huvudet...
Jag blir bara yr...
Stackars lilla Alice :( Att "vänta och se" måste vara det mest frustrerade svaret man kan få... Att som förälder stå och se på när ens lilla älskling inte mår bra är fruktansvärt. Och att sen "tvinga" dem igenom smärtsamma undersökningar som trots allt är för deras eget bästa (men som sagt hur förklarar man det åt en liten 2 åring?) gör ju att det skär i hjärtat. Men jag tror nog att man som mamma VET när allt inte är som det ska, stå på dig (er) bara! Ett litet barn får ju många förkylningar det vet man ju men jag tycker ändå att det låter lite märkligt med hennes feberskov...?! Jag har sprungit såå många gånger med Alex till läkare, för både öronen och tungt med andningen så jag vet hur frustrerande det är. Och många gånger har jag tänkt att det tycker säkert jag är en riktigt hönsmamma när jag kommer igen, men faktum är att han har nog behövt alla läkarbesök vi varit på... Styrkekramar till er och hoppas verkligen att ni får nån klarhet i hennes feber så fort som möjligt! /Annika
SvaraRaderaNi överdriver inte! Jag håller med Annika, fortsätt stå på er! För det var nog inte "den rätta" Alice jag träffade på villaavslutningen :( Styrkekramar!
SvaraRaderaVa jobbigt det måste vara för er alla...A har lite högre temp än vanligt idag å man märker så klart och tydligt hur mycket mindre energi hon har, bara till att gå, hon sitter mycket mera och har inte alls lika mycket energi till att leka. Så att ha det så mer eller mindre hela tiden måste jo vara helt hemskt! Önskar och hoppas att det snart klarnar vad som är problemet så att hon får bli sitt pigga och glada jag igen! kram
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaKom att titta in här via Tettes blogg. Vi hade liknande med W då han var i 1-3 års åldern. Han var sjuk konstant. Feberfri några dagar och sedan feber igen. Alla läkare konstaterade med ett ryck på axeln att barn i den åldern som går på dagis ofta är sjuka, även så ofta som han. Och jag hatade den kommentaren så jag skulle ha kunnat spy varje gång de sa det. Ända tills vi var inlagda en gång på barnavdelningen. Då var det en sköterska som tittade mig i ögonen och sa att ett barn ska inte behöva vara sjuk så ofta som han var. Herregud vad skönt det var att få höra det och jag blev så lättad att få NÅGON förståelse. Hur som helst så fick vi konstaterat förkylningsastma då och fick medicin. Han fick också rör i örnen i och med att han hade många öroninflammationer. Fram tills ifjol tog vi medicin ganska regelbundet men efteråt har vi inte haft behov. Nu är han 5½ och mestadels frisk och ingen förkylningsastma.
Brorsans barn har också varit mycket sjuk i 1-2 års åldern, inte hög feber - men feber så gott som varje vecka. Där hittade man ingen egentlig orsak.
Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt... men kanske att ni ska stå på er och försöka få den hjälp ni behöver. Barn ska få vara friska, inte sjuka!
/Susanna (från jogginggruppen)